En fundering om vår bilindustri

Jag måste säga, att jag känner mig inte trygg med den svenska bilindustrins framtid i händerna på Maud Olofsson; här krävs enormt modiga beslut, ekonomisk patriotism helt enkelt, om Volvo och Saab skall kunna överleva. Jag förknippar Maud Olofsson mest med ett evinnerligt tjatter. Hon borde skjutsas omkring i en gengasbil där hon skulle tvingas ut i skogen och plocka kottar var sjätte kilometer. Här har vi kanske lösningen på bilkrisen, dessutom, gengas.När jag nu sitter här och begrundar bilindustrins framtid gör jag samtidigt en liten uträkning för mig själv - Saab har 4 300 anställda och har gått med 25 miljarder i samlad förlust sedan 1995; när jag nu dividerar antalet anställda med förlusten får jag den häpnadsväckande förlustsumman för varje anställd till 5 813 953 kr. Jag måste då ställa frågan, eftersom pengar alltid har en alternativ användning, om de i detta fall används rätt - kanske Saab måste offras för att kunna behålla Volvo, vi kanske inte kan rädda båda.Jag har inget emot Saab, har haft ett par själv, alla med enorm vändradie och omöjliga att fickparkera av den anledningen. Men jävlar vad de drog bra i nyfallen snö och så hade de en egenhet till, det som kommer här.En dag lånade jag ut min Saab till en kvinnlig kompis, hon fick nycklarna, det är en Saab, sade jag, grön. När jag kom ut på p-platsen stod min Saab kvar där men en man irrade omkring och sade gång på gång: min bil är stulen, min bil är stulen.Vad har du för bil då, frågade jag eftersom något kom att gnaga inom mig. En grön Saab, svarade han. Det visade sig att mina Saabnycklar och hans var identiska och att min kvinnliga vän hade klivit in i fel Saab och kört iväg. Vi löste det så att han fick ta min bil tills hans kom tillbaka med kvinnan.