En liten tanke...

Då och då får man se en annonsliknande notis i någon tidning eller på TV om att Radiotjänst trappar upp jakten på oanmälda TV-innehav."Denna vecka pejlar vi särskilt noga i följande områden..."Och så en lista på de orter och stadsdelar som drabbas.Radiotjänsts egna undersökningar visar att anmälningsfrekvensen ökar i de aktuella områdena direkt efter varningen. Låt oss anta att dessa undersökningar är sanna och att det verkligen finns en och annan människa som reagerar på varningarna på det sättet, d v s går och betalar sin TV-avgift. Vad är det då för slags människa? Jag är ute efter personlighetsprofilen.Till att börja med, jag tror det är en rädd person. Lättskrämd? (Snabbfakta för dig som undrar: Pejla kan man bara vågor som en apparat sänder ut; man kan inte pejla sig till en apparat som tar emot vågor. Man kan visserligen registrera elektromagnetisk strålning från en TV-apparat men... Det är mottagandet av TV-program som du ska betala avgift för och som pejlarna måste bevisa, och det bevisas på inget sätt genom att man konstaterar elektromagnetisk strålning från din bostad. Ja, koppling finns, men den är tillräckligt svag för att t ex inte hålla i domstol. Det är bl a därför som ingen har dömts i Sverige - någonsin. Jag kan inte låta bli att tänka på den klassiska västernfilmen The Good, The Bad, The Ugly med den oförglömliga trion Clint Eastwood, Lee Van Cleef och Eli Wallach i huvudrollerna. Tänk om ditt förhållande till TV-avgiften skulle vara avgörande vilken människotyp du är? Du som alltid har betalat avgiften, enkelt och oproblematiskt, är The Good. Du som aldrig betalat är The Bad. Och du som panikpendlar mellan det ena och det andra, fångad mellan snålhet och rädsla... du som betalar först efter det att Radiotjänst har psykat dig kallsvettig och lydig... ja, är du då The Ugly? Fick besök av sådana där pejlare en gång på 90-talet, hade då en lägenhet i Malmö. Den låg på bottenplan och användes både som bostad och kontor. Naturligtvis fanns en fungerande TV-apparat där. Och utan att någon TV-avgift någonsin betalats. Det handlade inte om pengar. Det handlade om princip. Att låta bli att betala var mitt sätt att protestera. Civil olydnad.Det ringde på dörren, jag öppnade. Två medelålders herrar, finklädda, påtagligt trötta och med svarta portföljer. Kontrollanter från Radiotjänst, förklarade de. Finns det någon TV i lägenheten?"Det här är ett kontor och här finns bara datorer," svarade jag med ett leende. Därmed var saken avklarad. Herrarna ursäktade sig och försvann. Jag såg dem aldrig mer.