Kändes konstigt och overkligt när jag travade till arbetet. Tänkte på det där med döden, sorg och tragedier i allmänhet. I tidigare inlägg nämnde jag att tre kompisar gått bort förra året och tänker inte gå in närmare på det mer än att livet ibland har en tendens att dela ut de värsta pokerhänderna att spela med. Just i såna här tider med jul så förstärks ju mycket av de känslor man har och främst om de är nattsvarta redan innan. Och talesättet att en olycka sällan kommer ensam stämmer då så vitt jag kan se. Sägs att definitionen på en människa är hur den hanterar motgångar. Hur mycket motgångar kan egentligen en enda ensam människa ta innan det är nog? Antagligen högst individuellt men ingen annan kan ju sätta smärtgränsen åt en.
Så inbäddad i vadd travar jag in på arbetet vilket naturligtvis hade sina enorma motgångar. Men jag orkade inte ödsla energi på att vara arg så jag bara löste det hela och sen sket jag i det totalt. Det var bra att jag gjorde det för annars hade jag kanske inte uppskattat den fina hedersbetygelse som jag fått. Beviset på att trots all min vresighet, paragrafrytteri och pekande med hela handen gör jag tydligen det bra. Trägen vinner brukar det heta. Ja jag tror den just gjort det. Kände mig stark, motiverad och fokuserad som när jag vaknade imorse. Ingen lek liksom. Och jag behöver det. Att elden brinner, att det mullrar i fjärran och att jag får blotta tänderna och morra i ansiktet på det som komma skall. Min sanna natur.