Att ge 150%

På mitt förra jobb hade jag hand om ansökningarna till lediga tjänster. Det visar hur svårt det är läsa jobbansökningar som inkommit och småskrattar då och då över vilka kassa CV:n mm somliga skickar in. Ibland bara ett par rader med obegriplig svenska, ibland på lika obegriplig engelska och en hel del med lustiga foton. Inte konstigt vi hade tre pärmar för ändamålet. En stod det “Aktuella” på, en annan “Vikarier” och den sista “Gud hjälpe oss“. Den sista är roligast att läsa. Där hamnar många invandrare som måste fått sina ansökningar skriven av en och samma person med mycket bristfälliga kunskaper i hur man gör sig attraktiv för en eventuell arbetsgivare. En av de främsta orsakerna till att jag reagerade var att minst en tredjedel av dem (50-60 stycken) angett tidigare anställning hos samma bolag. Och de sökande kommer från ganska precis hela landet.
Det är väl ingen hemlighet att invandrare eller andra landsmän drar nytta av sina nyanlända fränder. Så tror jag det är i det här fallet. Att någon driftig person säljer “hjälp” iform av att upprätta CV:n. Ett slags privat Arbetsförmedling mot en slant kanske. I många fall känns det nästan som om bara namnet ändrats och urprungslandet. Hur som helst känner jag både beundran för att personen själv kanske inte lyckats få ett jobb med sitt eget CV och istället startat eget.
Sen har vi de klämkäcka ungdomarna som vill ha exktrakneg. Helger och lov. Somliga av dem har en lista som skulle passa för ett VD-jobb. Lättgenomskådat. Livserfarenheter som inte än en farmor med sina över 80 år skulle haft chansen att samla på sig. Men det kan iofs stämma för dagens ungdomar är ju otroligt driftiga. Sen de som ger 150 procent. Vad menar de egentligen? Att de arbetar som en och en halv anställd eller att de verkligen ger allt och lite till? Beundransvärt men köper ni det med tanke på att somliga dör av stress för att de inte ens hittar ett blogämne? Jag är mest rädd att en sådan person hoppar in i hamsterhjulet och ganska snabbt tappar fotfästet och tumlar runt runt och till slut är så snurriga att de inte vet åt vilket håll de skall gå när det snurrat klart. Stressframkallande helt enkelt. Ambition i all ära.
Slutligen har vi alla de som skickar med bilder. Antingen en bild taget av en crappy webbkamera där de böjer sig för långt fram och får abnormt stora näsor eller de som tagit finaste semseterbilden i bikini eller shorts. En del nästan av onani karaktär. Det gav signaler till min f.d. chef iaf att placera många av dem i “Gud hjälpe oss“-pärmen.