Barn som far illa

Jag blir glad när journalister och andra "Vanliga Människor" uppmärksammar barnen i vårt samhälle. De barn som kanske annars inte har någon "röst". Vi terapeuter/psykologer vet ju hur illa barn far av att SE och bevittna våld - speciellt när deras närmaste vårdnadshavare far illa - men det visar sig att t o m mammorna (som blir slagna) förnekar att deras barn påverkats av våldet: "Han märkte inget. Hon sov. Barnen vet inte att Lasse slog mig igår."
"Små koppar har stora öron" är ett uttryck som är mycket gammalt och säger mycket. Barn har väl utvecklade känselspröt och vet precis när mamma mår dåligt, eller när pappa är arg - även om det är alldeles tyst.
Barn som inte får hjälp med sin frustration utvecklar andra sätt att handskas med sina upplevelser: De blir inåtvända, deprimerade, utåtagerande, aggressiva, "röriga" (och symtomen liknar de som ADHD-barn har), stökiga, får sömnstörningar osv. Ungdomar reagerar på liknande sätt, men kan också börja skära sig, ta droger, bli sexuellt utåtagerande, rymma och både skolan och Socialtjänsten tar till en massa olika "grepp" för att "rätta till" barnet. Ingen "Ser Problemet". Barnens upplevelser "glöms bort". Kanske det t o m är en Hemlighet att mamma blir slagen av pappa/styvpappa då och då....Det är "skämmigt".
Utveckla vården på alla plan! Det räcker inte att "sy ihop såret i pannan". Det finns en insida också! Den är minst lika viktig!
Vi finns men vi är för få! Vi borde finnas lite här och där , och det borde inte kosta en massa pengar att få hjälp ifrån oss! Det borde vara lika självklart som att "laga den brutna armen", som att "laga den brutna själen"!