"Att gå in i väggen"

Att ”gå in i väggen” är ett begrepp som blivit modernt under framförallt 2000-talet. Det är först de senaste två decennierna som detta samhällsproblem lyfts upp ordentligt till ytan. Jag tycker uppriktigt synd om dem som råkade ut för denna personliga tragedi innan dess att det blev ett vedertaget sjukdomstillstånd. Det måste vara fruktansvärt att inte få sin sjukdom accepterad av läkare i allmänhet och sin omgivning i synnerhet. Att dessutom riskera att bli sedd som en svag individ med en uppmaning om att ”skärpa till sig”, och få sig tillgodo råd i stil med: ta någon dag ledigt så ordnar det sig. Jag känner flera i min närhet som drabbats av detta. Några av dem har kommit tillbaka till en fungerande vardag efter en lång tids sjukfrånvaro, medan andra inte varit lika lyckosamma och fortfarande för en kamp mot i första hand Försäkringskassan för att få ett medicinskt erkännande. Några av de historier jag fått höra har varit på gränsen till rent bisarra mitt i all sin grymhet. Det är en skrämmande insikt att det faktiskt kan hända vem som helst. Det kunde ha hänt mig. För cirka 10 år sedan startade jag en ny anställning på ett mycket välrenommerat företag. Allt såg ljust ut och med brinnande iver och höga ambitioner gav jag mig helhjärtat in i min nya yrkesroll. Av egen erfarenhet vet jag att när man startar på ett nytt jobb, krävs en viss tid för att komma in i organisationen vad gäller tider, kontakt med kollegor och att nå den punkt då man känner sig bekväm med de arbetsuppgifter man har fått. Jag har alltid varit en fighter när det gäller saker jag engagerar mig i, och ogillar att lämna saker ogjorda. Denna personliga egenskap började jag med tiden märka att inte passade bra ihop med min yrkesroll. Insikten om att det ständigt fanns saker att göra, planera och förbereda upptäckte jag att sakta men säkert tog all energi ur mig. Som det så fint heter, jag tog med mig jobbet hem. Saker som tidigare varit självklara att göra på fritiden, såsom träna och umgås med vänner upplevdes med tiden allt mer som påfrestande och ointressanta. Allt som fanns i mina tankar var jobbet. Hur skulle nästa dag se ut? Skulle det gå att genomföra det jag tänkt? Skulle jag hinna med allt som var tvunget att genomföras innan veckan var slut? Jag nådde en punkt där jag såg mig själv utifrån i ett ”helikopterperspektiv” och insåg att det inte var en hållbar situation. Jag började på ett nytt sätt se på hur arbetsdagarna och arbetsfördelningen såg ut för mina kollegor som startat på samma sätt som mig själv, men som arbetat i flera år. Inget av det jag för dagen upplevde som stressande, pressande och energikrävande skulle avta med åren. Snarare tvärtom. Det skrämde mig att se vilken väg jag var på väg att ta. Efter flera månaders funderande över vad som var orsaken till min brist på energi och motivation hade jag äntligen funnit svaret. Jag passade inte för jobbet, eller som jag väljer att se det, jobbet var inte ämnat för mig. Det jag valde att göra är det modigaste jag gjort i hela mitt liv. Många kanske skulle kalla det dumdristigt eller idiotiskt. Att avsluta en famtid som chef med mycket resor i utlandet och kundkontakter inom Skandinavien. Jag sade upp min tillsvidareanställning, och hur konstigt det än kan låta så är detta ett av de lättaste beslut jag har tagit i hela mitt liv. Efter alla funderingar och oro hade jag äntligen kommit fram till ett vägval i mitt liv som gav mig ett inre lugn och en känsla av att själv ha kontroll över mitt liv igen. Att beslutet i sig var lätt minskade dock inte min nervositet inför samtalet med min närmaste chef. Vad skulle hon säga? Hur skulle jag förklara för henne så att de förstod? Till min stora lättnad var min oro till stor del obefogad. Efter att jag förklarat min situation och vi diskuterat de praktiska delarna som rörde arbetssysslorna, fick jag till min stora förvåning något som kan liknas vid beröm. Jag som var rädd att uppfattas som feg och svag, fick värmande ord om mod, civilkurage och självinsikt. I ärlighetens namn har jag nog aldrig känt en sådan stolthet inombords som efter detta möte. Idag, med en aning perspektiv på den situation jag befann mig i, och det sätt jag hanterade den på kan jag ärligt titta mig själv i spegeln på morgonen och säga att jag handlade rätt. Jag tog ett stort och måhända livsavgörande beslut som hade sitt pris såväl socialt som ekonomiskt. Men jag ser det ändå som en stor personlig vinst. Jag vann inte bara tillbaka min egen inre harmoni och självrespekt, utan även en ny insikt om var gränsen går för hur högt pris det är värt att betala för ett yrkesliv. Pengar är mycket, men insikten om att de inte är allt är något vi alla bör tänka på lite oftare. Är det något jag hoppas kunna bidra med genom denna text, så är det att fler personer som befinner sig i liknande situationer väljer att stanna upp och tänka till. Alla har inte möjligheten eller modet att göra på samma sätt som jag gjorde.