Pengaplanering?? Orkar jag o vill jag

Många gånger har jag undrat vart alla mina pengar tar vägen. Det slutar alltid med att jag inte har speciellt många kronor kvar på kontot veckan innan ny lön betalas ut. Jag har gjort tappra försök till att föra kassablad i excel, men det har visat sig vara ett allt för stort och krångligt sätt så det har bara blivit bortglömt. Jag har fört in kvitton när jag orkat, och då har det varit rätt stora kvittohögar att gå igenom, så jag tröttnade ju innan jag satte mig med det. Oftast satt jag med det samma dag som jag skulle skicka in mina räkningar via internetbanken också vilket gjorde att jag bara budgeterade hur stora summor de olika posterna kunde ha den kommande månaden. Så, nu har det gått ett par månader sen jag slutade med det, och har väl insett att det inte är något bra sätt det heller, att bara låta pengarna rulla ut, utan jättestor koll på vart. Visst, det låter skittrist att föra en kassabok, det kan bli allt för styrt. Så nu har jag bestämt mig för att sitta en gång i veckan med en större veckoplanering. Den kommer gå till som så här:
* Räkningsplanering (antar att det blir en gång i månaden ungefär)* Menyplanering (Lunch/middag/matlådor till jobbet)* Inköpsplanering (För att undvika allt för många stödköp)* Begränsad budget för onödiga saker (Typ godis och sådant) * Planering på vad jag vill köpa (Prylar, kläder och annat)
Förhoppningsvis så skall jag nu kunna få en överblick vart mina pengar hamnar. Bäst av allt, lite mer pengar kanske skulle gå att stoppa undan på sparkontot (Läs: reskassan till Turkiet). Dessutom skall jag nu börja laga mat i större utsträcknig, kanske inte exakt varje dag, men ofta och på så sätt kunna ha ett stort förråd av matlådor att ha med till jobbet. På mitt gamla jobb var det ju så bekvämt, där fick vi mat varje dag, vilket gjorde att latheten ofta tittade fram. Nu skall jag som sagt se till att laga ordentligt med mat vid varje tillfälle så jag kan frysa in fler portioner åt gången. Tanken är den att jag verkligen skall öva mig på att göra planerade inköp istället för väldigt impulsiva sådana. Jag vet ju att jag kan, men det blir alltid lite lättare om viljan dessutom är med. När man ser att ens sparande faktiskt ger något i långa loppet.Well, den som lever får se. Hur detta går får framtiden helt enkelt visa.

Lite om mig själv.

Den här listan kopierade jag från Limited Edition, det är många som redan gjort den så jag vet inte vart den kom ifrån från början men jag får svara på frågorna.

Har du...Förnekat förintelsen? Nej.
Följt Skilda världar? Nej.
Sagt nej till ett samlag? Ja.
Snott någons mobiltelefon? Nej aldrig
Varit medvetslös? Ja
Gjort nåt riktigt dumt? Har hänt, yes
Gjort nåt du verkligen ångrar? Absolut
Blivit full på ett släktkalas? Ja
Varit full i skolan? Nej
Blivit portad från en krog? Ja Café Opera.
Varit full på julafton? Har hänt när jag inte jobbar ja.
Varit nykter på nyårsafton när du var över 15 år? Ja .
Slagit sönder en tv? Nej.
Önskat att du var det motsatta könet? Nej.
Fått barn? Ja.
Åkt ambulans? Ja.
Gjort nåt riktigt olagligt? Ja, kört lite fort ibland, parkerar fel och lite sånt oskyldigt.
Fått din mamma att gråta? Har nog hänt ngn gång.
Blivit polisanmäld? Nej.
Slagit ner någon? Ja på karateträning.
Slagit någon blodig? Nej.
Skämts över dina föräldrar? Hände väl när man var i den känsliga åldern.
Skämts över din bästa kompis? Har hänt ngn gång.
Ätit från en papperskorg? Never
Senaste person som...Sov i din säng: Min fru.
Såg dig gråta: Min Familj.
Fick dig att gråta: Ett sorgligt besked.
Du delade en drink med: En kompis
Du gick på bio med: Min äldsta son.
Du gick på stan med: Min yngste son.
Skällde på dig: Skällde? Kom inte ihåg
Skickade ett e-mail till dig: En kompis
-----------------------------------------------------------------------------------
Har du någonsin...Sagt "Jag Älskar Dig" och menat det: Ja
Bråkat med ditt husdjur: Har inget husdjur.
Drömt något helt galet och så har det hänt dig nästa dag: Nej, ¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Varit i...
Usa: Ja
Norge: Ja.
Finland: Ja.
Kina: Nej.
Tyskland: Ja
Kanada: Nej
Österrike: Ja S
Spanien: Ja
Afrika: Nej.
Extra stuff...Tar du droger: Nej
Dricker du: Sällan
Vem är din bästa vän/-ner: Min familj, mina syskon, mina/våra vänner.
Vad är du mest rädd för: Att det ska hända min familj eller mina närmaste något.
Vilka kläder sover du i: Inga.
Vem hatar du verkligen: Elaka, falska, lögnaktiga människor som tyvärr finns i min närhet.
Varit kär: Helt klart
Kör du bil: Ja absolut, älskar att köra bil
Har du ett jobb: Ja
Gillar du att ha folk omkring dig: Både ja och nej, ibland är det skönt att vara ensam
Är du ett hälsofreak: Nej det kan man väl inte säga. Jag älskar choklad.
Har du varit kär i någon du inte haft någon chans på: Ja.
Är du ensam nu: Nej.
Låt som fastnar i ditt huvud ofta: In the ghetto med Elvis.
Vill du gifta dig: Är redan gift.
Vill du ha barn: Har barn
Favorit...Rum i huset: Matsalen.
Typ av musik: Låtar med groove i, gärna hårdrock från -70 talet.
Månad: Maj-Sept
Sten: Ädelstenar,diamanter.
De senaste 48 timmarna, har du...
Gråtit: Nej.
Köpt någonting: Ny mobil, Nokia 5800.
Varit sjuk: Nej.
Sjungit: Ja



Träffat någon ny: Nej.
Saknat någon: Ja.
Kramat någon: Ja
Kysst någon: Ja
Senaste Låt du hörde: Thin Lizzy: Southbound, underbar låt.
Film du såg: Australia kanonbra.

Drink du köpte: Gotländsk sommarnatt.

Sak du stal: Jag stjäl inte.
Mat du åt: Korvstroganoff.
Gången du åt en 7-Eleven korv: Äter aldrig på 7-Eleven
Festivaler i sommar? Nej
Frisyr? Halvlångt (borde klippa mig).
Fulaste kändisen? Ingen människa är väl ful. Vad är ful? Det är i varje betraktares öga.
Snyggaste kändisen? Cindy Crawford
Vad vill du bli? Jag är nöjd med den jag är.

Planer för idag? Jobba med huset.
Favoritdjur? Ormar
Favoritperson/er? Mina nära.
Har du:Digitalkamera? Ja 3 st.
Telefon på rummet? Ja
Könssjukdom? Nej
Husdjur? Nej.
Bra kompisar? Ja
Haft sex med någon som varit 5 år äldre än dig själv? Ja.
Tar du receptbelagda mediciner? Nej, inte nu iaf
Vem vill du fika med just nu? Har just fikat med min bästa kompis.


Sådär, nu var det avklarat, nu vet ni lite om mig, hahaha. Kopiera den gärna och tala om när ni fyllt i så får jag läsa vad ni är för ena =)



-

"Att gå in i väggen"

Att ”gå in i väggen” är ett begrepp som blivit modernt under framförallt 2000-talet. Det är först de senaste två decennierna som detta samhällsproblem lyfts upp ordentligt till ytan. Jag tycker uppriktigt synd om dem som råkade ut för denna personliga tragedi innan dess att det blev ett vedertaget sjukdomstillstånd. Det måste vara fruktansvärt att inte få sin sjukdom accepterad av läkare i allmänhet och sin omgivning i synnerhet. Att dessutom riskera att bli sedd som en svag individ med en uppmaning om att ”skärpa till sig”, och få sig tillgodo råd i stil med: ta någon dag ledigt så ordnar det sig. Jag känner flera i min närhet som drabbats av detta. Några av dem har kommit tillbaka till en fungerande vardag efter en lång tids sjukfrånvaro, medan andra inte varit lika lyckosamma och fortfarande för en kamp mot i första hand Försäkringskassan för att få ett medicinskt erkännande. Några av de historier jag fått höra har varit på gränsen till rent bisarra mitt i all sin grymhet. Det är en skrämmande insikt att det faktiskt kan hända vem som helst. Det kunde ha hänt mig. För cirka 10 år sedan startade jag en ny anställning på ett mycket välrenommerat företag. Allt såg ljust ut och med brinnande iver och höga ambitioner gav jag mig helhjärtat in i min nya yrkesroll. Av egen erfarenhet vet jag att när man startar på ett nytt jobb, krävs en viss tid för att komma in i organisationen vad gäller tider, kontakt med kollegor och att nå den punkt då man känner sig bekväm med de arbetsuppgifter man har fått. Jag har alltid varit en fighter när det gäller saker jag engagerar mig i, och ogillar att lämna saker ogjorda. Denna personliga egenskap började jag med tiden märka att inte passade bra ihop med min yrkesroll. Insikten om att det ständigt fanns saker att göra, planera och förbereda upptäckte jag att sakta men säkert tog all energi ur mig. Som det så fint heter, jag tog med mig jobbet hem. Saker som tidigare varit självklara att göra på fritiden, såsom träna och umgås med vänner upplevdes med tiden allt mer som påfrestande och ointressanta. Allt som fanns i mina tankar var jobbet. Hur skulle nästa dag se ut? Skulle det gå att genomföra det jag tänkt? Skulle jag hinna med allt som var tvunget att genomföras innan veckan var slut? Jag nådde en punkt där jag såg mig själv utifrån i ett ”helikopterperspektiv” och insåg att det inte var en hållbar situation. Jag började på ett nytt sätt se på hur arbetsdagarna och arbetsfördelningen såg ut för mina kollegor som startat på samma sätt som mig själv, men som arbetat i flera år. Inget av det jag för dagen upplevde som stressande, pressande och energikrävande skulle avta med åren. Snarare tvärtom. Det skrämde mig att se vilken väg jag var på väg att ta. Efter flera månaders funderande över vad som var orsaken till min brist på energi och motivation hade jag äntligen funnit svaret. Jag passade inte för jobbet, eller som jag väljer att se det, jobbet var inte ämnat för mig. Det jag valde att göra är det modigaste jag gjort i hela mitt liv. Många kanske skulle kalla det dumdristigt eller idiotiskt. Att avsluta en famtid som chef med mycket resor i utlandet och kundkontakter inom Skandinavien. Jag sade upp min tillsvidareanställning, och hur konstigt det än kan låta så är detta ett av de lättaste beslut jag har tagit i hela mitt liv. Efter alla funderingar och oro hade jag äntligen kommit fram till ett vägval i mitt liv som gav mig ett inre lugn och en känsla av att själv ha kontroll över mitt liv igen. Att beslutet i sig var lätt minskade dock inte min nervositet inför samtalet med min närmaste chef. Vad skulle hon säga? Hur skulle jag förklara för henne så att de förstod? Till min stora lättnad var min oro till stor del obefogad. Efter att jag förklarat min situation och vi diskuterat de praktiska delarna som rörde arbetssysslorna, fick jag till min stora förvåning något som kan liknas vid beröm. Jag som var rädd att uppfattas som feg och svag, fick värmande ord om mod, civilkurage och självinsikt. I ärlighetens namn har jag nog aldrig känt en sådan stolthet inombords som efter detta möte. Idag, med en aning perspektiv på den situation jag befann mig i, och det sätt jag hanterade den på kan jag ärligt titta mig själv i spegeln på morgonen och säga att jag handlade rätt. Jag tog ett stort och måhända livsavgörande beslut som hade sitt pris såväl socialt som ekonomiskt. Men jag ser det ändå som en stor personlig vinst. Jag vann inte bara tillbaka min egen inre harmoni och självrespekt, utan även en ny insikt om var gränsen går för hur högt pris det är värt att betala för ett yrkesliv. Pengar är mycket, men insikten om att de inte är allt är något vi alla bör tänka på lite oftare. Är det något jag hoppas kunna bidra med genom denna text, så är det att fler personer som befinner sig i liknande situationer väljer att stanna upp och tänka till. Alla har inte möjligheten eller modet att göra på samma sätt som jag gjorde.